♍

Har man ett barn går inte de. Då får man bryta ihop i korthet, stillhet och tystnad.

Jag vill ut. Upptäcka nya platser. Återvända till dom gamla. Se vackra solnedgångar. Njuta. Leva. Andas.

Mina önskemål står på paus. Jag mår dåligt när jag inte längre är med på dom där roliga grejerna. För någon må ju vara med Ida. O den någon är jag. Mamma. Hon är beroende av mig. Jag kan inte gå ut, vara borta och glömma tiden. Först o främst får jag dåligt samvete. Hur kan man som mamma vilja vara ensam. Ta en "rast". Det är inte okej.

Har man skaffat ett barn så ska barnet sättas främst och först, alltid. Det är en förälders ansvar. Det är vad jag tycker. Därför krockar de med min önskan att få göra något ensam. Med bara ansvar för mig själv.

Förr har jag upplevt mig själv som en positiv människa. Just nu känner jag inte så. Jag ser sällan lösningar, istället är det problem och hinder. Det är väldigt tröttsamt. Den negativa sidan började ta över den dagen jag var på förstärkt lönesamtal för bra längesen. Där blev jag tillplattad. Av vuxna människor. Människor som har barn. Folk är inte att lita på. 

Mitt jobb. Det är verkligen något som får mig på dåligt humör. Hur "chefer" behandlar dom anställda. Vad man är värd lönemässigt. Det är ett skämt. O de värsta av allt är att ingen reagerar. Att de bara sväljs med hull o hår. Som att man godkänner att man inte är värd mer. Det trycker ner mig. Jag mår psykiskt dåligt av de. Även när jag är hemma o är mammaledig. Hur tusan ska de bli den dagen jag ska tillbaka? Det känns som en omöjlighet.

Ja, nu har jag fått kräka ur mig. Mår man dåligt kan de bara bli bättre. Eller så kan man trösta sig med att de värsta som kan hända är  att de går åt helvete ;)