Med livet som insats

Eller skotersäsongen. Den tanken slog mig när vi susade ner för en av alla nedförsbackar :D


Igår var jag o Kristina ut i elljusspåret. Det regnade igår. O sen vörtte de minusgrader.
Jag kan måla upp en bild o tala om att när man la ner skidorna på backen för att kliva fast dom i pjäxorna så gled dom iväg på backen för de va så halt.
O de där skulle vi ut o åka på? Jodå, klart vi
skulle! Efter diverse nedförs och uppförsbackar (jodå, stakningen kändes i triceps vill jag lova) så kom vi till en liten lätt lutning nedåt, en sån där lagom lutning där man stod i spåret och åkte med. Hyffsat behagligt efter dom tidigare uppförsbackarna. 
Lutningen och hastigheten ökade. Längre fram såg jag att spåret svängde ganska tvärt åt höger. Jag började att oj:a mig o förberedde mig för att kasta mig åt sidan för att få stopp. Nästa tanke var att det förmodligen skulle göra ont att kasta sig åt sidan då de inte direkt var en meter pudersnö utanför spår, utan snarare hård skare o sen en massa träd.
Jag vägde för o emot o chansade på att försöka stå upp och sedan försöka plogstanna.
Med livet intakt så lyckades jag få stopp.
Sedan undrade jag hur de skulle gå för Kristina, för hon hade ju den här resan framför sig.
Jag klev ur spår för att inte vara i vägen och sen väntade jag.

En bild säger mer än tusen ord.
Och här kan jag inte hålla mig för skratt. Alltså jag skrattade så jädra mycket åt Kristinas vurpor så vid den sista, efter att ha åkt bredbent och sedan dykt framlänges så fick jag lägga mig ner på backen o skratta. Det ska tilläggas att hon inte gjorde illa sig, så mycket. Lite skrapsår på armen från skaren. Men de gick ju förvånansvärt bra :)


Det är så kul att dela sånna här motionstokerier med någon som är lika tokig och glad.
Tack för många skratt Kristina, nästa gång hoppas jag att vi har bättre snöförhållanden :D