♍

Jag saknar mamma o pappa o att dom är här o hjälper till med barnen. Att få se Ida busa o tjoa o tjimma med dom. 

Häromdagen, efter att vi prata med Momma o

Moffa via FaceTime så säger Ida "Momma o Moffa komma snart" jag började gråta o Micke bad Ida gå o trösta mig o säga att de inte va nån fara. Ida kom småspringande (hon går väldigt sällan 😅) fram till mig o säger "inte lessen mamma, ingen faja"

Jag vill att den här Corona grejen ska va över nu så vi slipper den här jäkla isoleringen.

Idag när vi åt lunch, efter att vi FaceTimeat med Momma o Moffa så ringde vi opp pappa Micke. Han berättade då att de blivit andra direktiv från sågen på Callans så nu hade dom massa körning. Så efter körningen dom har nu hemmavid så ska dom bortöver Stugun o köra så då blir de bortaliggning o till veckan så har Micke eftermiddag. Ja jag må va känslig men då brast de igen o jag började gråta.

Det är fasen skitjobbigt o va förälder till två småbarn. Jag räcker inte till. Ida är de full rulle på o Axel vill ju också ha uppmärksamhet. Sen må ju såklart hunden ut o aktiveras o få komma ut o göra sina behov. O de är inte gjort i en handvändningen o klä på båda barn o få dom i vagn o sen baxa sig ut. Ofta sker de i takt med att Axel gråter o är trött, jag får jaga Ida för att sedan kämpa med att få på henne kläder medans hon gnäller, kastar kläderna runt sig o försöker åla sig ut ur min famn.

Sen har vi de vardagliga som ska göras, det är frukost, lunch, middag, o däremellan så är de blöjbyten, hålla koll på pottan med Ida, tömma pottan, berömma Ida så hon blir glad o vill gå på pottan ännu mer, diska, tvätta, vila tvätt, you name it. 

Jag har haft sån jäkla tur som har två föräldrar som är pensionärer o har kommit hit o hjälpt mig nästan dagligen när Micke har haft eftermiddag eller legat borta på jobb.

Nu kommer jag att vara ensam. Micke säger att vi ska lösa de o att vi får göra de bästa utav de. Jag känner inget hopp. Jag är bara ledsen o arg. Det är ju såklart bara o bita ihop o få de gjort ändå. Allt går. Jag hoppas bara att jag orkar. Att jag har tillräckligt med tålamod. 

I eftermiddags innan vi skulle äta middag så cyklade jag med Hedra o fick se ett par grannar längre bort i byn var ute på gårn. Han krattade löv o hon lekte med sitt barnbarn. Jag hejjade o började gråta bakanför mina solglasögon. Sådär vill jag att de ska vara hemma hos oss. Att Momma o Moffa kan vara ute på gårn o leka med sina barnbarn.

Corona, ta o försvinn nu så vi kan gå tillbaka till ett bättre liv.