Självporträtt

Canon Eos 7D, Tokina AT-X Pro 11-16mm f/2.8 DX
Redgerade i Photoshop.
 
Oj oj vad kul jag hade med mig själv idag!
Jag hoppade, jag fulposade, jag tokade mig o framförallt, jag skrattade.

 

Stark eller vek? Envis!

Det där motsträviga jag gjorde imorse, springturen mä hunnan, den höll på o ta knäcken på mig.
Jag beslutade mig för att ta en liten skogsslinga och sedan toppa med en rajd i en väldans uppförsbacke. I min värld, just då, var det som Mount Everest.
 
När jag hade en fjärdedel kvar av stigningen så kändes de som att jag ville lägga mig ner på marken o ringa o väcka sambon för att få skjuts hem. Ungefär som en nära döden upplevelse.
Sen kom jag till sans o insåg att det bara skulle ha varit något att skämmas över (eller så skulle jag ha frusit fast i marken o dött, trots att det var 3 plusgrader ute!)
Jag gick upp så raskt jag kunde, dvs assakta o jävligt flämtandes. Sen tog jag tre varv, gåendes, uppe på vändplan o därefter så sprang jag hem.
 
 
Som alltid så är det sjukt skönt när det är gjort. När man är mätt i magen, nyduschad och har varvat ner.
Denna gång var det helt klart min envishet som rodde springturen i land.
Det är tur att man har det man brås på! ;)