♍

På väg hem från jobbet igår så hamnade jag bakanför en lastbil. Jag höll avstånd eftersom jag inte hade särskilt bråttom hem. På en raksträcka ser jag att lastbilen bromsar och väjar en aning, sen ser jag att han släpper på bromsen och kör vidare. Bakanför lastbilen kommer det någonting tumlanden, jag tänker genast på en barkbit som har lossnat från en timmerbil. Till min fasa så ser jag när jag börjar närma mig att det är en rävunge. Han hoppar upp och haltar ut till vägkanten. Jag tvärnitar och ställer bilen på andra sidan vägen.
Rävungen tumlar runt i långgräset och kikar upp vid vägkanten. Jag är chockad.
Den första impulsen jag har är att ta filten som ligger i bagaget och fånga upp den lilla varelsen. Det kommer bilar och jag är säker på att lillen kommer att bli överkörd igen. Jag ringer ett panikartat samtal till Tove. Hennes råd är att jag ska slå ihjäl rävungen. Det sa jag absolut nej till, även om jag visste att det var bättre för räven så kunde jag inte förmå mig. Hon ber mig ringa någon annan som kan tänkas slå ihjäl den. Jag ringer Svennis. I samma veva som jag ringer honom så har lillräven lyckats tagit sig upp på vägen, struttat ett toital meter längre fram och sedan hittat en igenväxt skogsbilväg. Jag insåg att jag inte längre hade honom under uppsikt och att vi förmodligen inte skulle hitta igen honom om Svennis skulle komma ner.
Hua, gud vad jag ångrar mig idag. Jag skulle ha tagit filten o plockat upp han, sen skulle en djurpark ha tagit hand om han när benet var läkt.
Nej, tänder de igen så vet jag vad jag kommer göra.

.