♍

När jag va tonåring så ville jag absolut inte ha barn. Det är mycket som har skett och ändrats i min livssyn sen dess. Där kan väl alla känna igen sig? Haha. 

När jag började komma upp i 25-års åldern och uppåt så började väl tankarna att snurra o då kändes de inte lika definitivt om att jag aldrig skulle ha barn. Det var kanske den där inbyggda klockan som sägs finnas som gjorde sig påmind. Och det där egot. Att skaffa barn med den man älskar, det är något egoistiskt i det. Att skapa någonting tillsammans, en liten människa som gör att man alltid är knuten till den andra parten. En liten del av sig själv. Det är inget fult i det, det är vackert. Så att vara egoistiskt i det här fallet är inte något dåligt, det är något som man gör för sig själv, för sitt välmående. Så tycker åtminstone jag :) 

Egoism; "det som är i ens egenintresse kan lika gärna vara skadligt för andra, nyttigt för andra eller neutralt för andra"

Hur som haver. Jag är i efterhand väldigt glad att jag inte har skaffat barn i mina tidigare förhållanden. Även om tanken fanns, där och då. Fast då var det mer som att det var nästa fas i livet och utvecklingen. Det var inte rätt tid och det skulle inte ha varit med rätt person.

Livet kastar ju en som man vet lite hit och dit. Som en karusell kan man väl likna det med, ibland är det hissnande roligt och ibland är det läskigt och skrämmande. 

Blickar jag tillbaka på mitt liv så är jag glad för de jag har gjort och det jag varit med om. Tack vare allt det som har hänt så är jag på den plats jag är nu idag. Precis där jag ska vara.

Hade jag inte varit trotsig o lite galen nog att välja fordon i gymnasiet så hade jag inte träffat han som jag hade mitt första långa förhållande med. Efter mångt och mycket så flyttade vi ilag och jag tog mitt pick och pack och flyttade till Överturingen och fick jobb i Ånge. Förhållandet tog slut och jag flyttade till Ånge.

Träffade då han som jag hade mitt andra långa förhållande med.

Men även detta förhållande tog slut.

Sedan var det dags för tredje gången gillt. Mikael, Mokard, Micke, kärt barn har många namn ;)

Utan dom som kom innan dig så vore inte jag den person jag är idag. Så jag skänker en liten tacksamhetstanke till dessa och tackar för det jag lärde mig, både på gott och ont. Och att jag färdades från Lit via Krokom, Östersund, Överturingen, Ånge och tillsist till dig <3

Sensommaren 2015, då fanns han där. Med sin glädje. Sin kunskap. Sin hjälpsamhet. Allt det goda. Som en skänk från ovan. För allt det goda jag gjort i mitt liv så fick jag honom. Jag är så otroligt tacksam att det har blivit vi. Att jag har hittat min livskamrat. Med honom är jag trygg. Med honom känner jag att jag ska spendera resten av mitt liv. Du och jag. Tillsammans. Det känns i hjärtat och det känns i själen. Det är rätt. Mer rätt än såhär kan det inte bli.

Vi talade tidigt om att vi ville resa och att vi ville ha barn. Så vi avverkade en Thailandsresa till att börja med, sedan blev det som det blev. Barn fick komma när det kom. Ingen press och stress. Och nu är vi här, med en liten bebis i magen. Vi ska bli föräldrar! Mamma och Pappa.

Det känns rätt. Att det är du och jag som har skapat ett litet liv som nu ligger o gonar till sig i min mage. Du är så fin och snäll med mig, trots att jag kan va lite rivig (skyller såklart på graviditeten, och som en påminnelse så har jag en massa kottar innestående ;P) 

Vårat barn kommer att få en fantastisk pappa. För du är fantastisk! <3

Det är nån mening med allt, och även om det känns mörkt så kommer det att ljusna till slut. Va fan, du kan till o med bli bländad ;)